Susan

Har i kväll lyssnat på barnen som sjungit julsånger i kyrkan, det är ju så himla fint. Men ska jag vara riktigt ärlig så väntade jag på att sonen skulle sjunga, han sjöng inte solo som jag hade hoppats. Han är ju så duktig på att sjunga, men han envisas med att gömma sig längst bak i kören. Nåja, jag hörde o såg honom o tycker han är bäst <3 det får man väl tycka som mamma;) nu ska jag ställa klockan för sista gången på drygt 2veckor!!! Underbart med lite ledighet.

Ha det gott;)

Nu har de första julkorten kommit. Det är ju alltid så kul när man får julkort per post, men samtidigt kommer ju det enormt dåliga samvetet. ” Å vi som inte skickat till dom!”  Samma visa varje år, det är lustigt att man aldrig lär sig. Så tänker man ” nästa år, då….” ska det göras en lista på alla som man fått julkort ifrån, och man ska vara tidig, helst före alla andra. Nä det är bara inse, att det är samma visa varje år, Ingenting kommer nog förmodligen att ändras. Nu är det ju så enkelt att slänga iväg ett “God Jul & Gott Nytt År” på Facebook, mms, sms, instagram, twitter, you name it, men jag tycker väl inte att det är samma känska.

Kollad runt lite på Google på julkort, hittade ett par;)

Försöker att gå försiktigt idag.  Anledningen är blåsor under fötterna som blev ett resultat av mycke bugg i går, ååå det är ju såå roligt!!  Det är ju så underbart att träffa vänner, att få skratta, det är så viktigt, att man fyller på med positiv energi. Det är inte dom stora sakerna i livet, t.ex långa utlandsresor, nytt hus, ny bil, utan de små sakerna, som att träffa vänner och att få skratta, som förgyller tillvaron.  Idag har Elli och Emilia varit här en stund och jag har fått hjälp med att klä granen. Dock väntade jag med att lägga julklapparna under granen, det var nog lugnast det…. Efter att granen var klädd så åt vi, och blev ju efter det lite trötta, så vi hamnade liggandes i soffan, jag Elli och Emilia. Och naturligtsvis när man är så där mysig, så ska ju Emilia ha “nässkakka”. Ni kan ju fatta att första  gången jag hörde det ordet, så stog jag helt villrådig, vad betyder nässkakka???? Det tog ett tag att lista ut, men skam den som ger sig. När jag hade pekat på alla grejer jag har i köket och Emilia blir mer och mer frustrerad av jag jag inte förstår vad hon menar, så tillslut så pekar jag på rätt sak: nappflaska!!! Så Emila fick sin napplaska, och vi fortsatte att mysa i soffan……..

Trött efter en supertrevlig kväll igår. vi hade gäster; 9 vuxna och 7 barn. Vi började kvällen med att gruppvis bada i utespa`t. Först karlarna, sen barnen, sedan vi “tjejer”. Mellan barnen och tjejernas bad så åt vi julbord som alla hade bidragit med, mmm jättegott!! Så det betydde ju att vi tjejer fick sitta lite längre i badet, vi blev serverade varm choklad med mintuu och contraux (eller hur det nu stavas), det var så himla gott och ännu mer fnittriga blev vi

I eftermiddag har vi firat vårt barnbarn Ellinor, Hon öppnade dörren åt oss när vi kom, och det första hon sa var att NUUUU är jag 5 år, och samtidigt höll hon upp ena handen och spretade med alla fingrarna. Herre gud vad tiden går <3 .

Nu ska vi ladda om och dra vidare till en inbjudan från Micke och Marina i Ullekalv, ska bli så kul att ses, det är alltid lika trevligt att träffas:)

Helgerna bara flyger iväg, undrar om det blir några längdskidor i morgon….lovar inget;)

ja, snart jul, med allt vad det innebär. Julpynt, bakning, städning, inbjudningar, julklappar mm mm. OCH……. traditioner.  Är traditioner sååå himla viktiga, känns ändå som folk håller hårt på traditioner, speciellt vid jul. Känner mej som en motvalls kärring och skulle tänka mej att slopa traditioner, att skapa ny konstelationer på t.ex julfirande för varje år, tycker jag låter mer spännande:) Naturligtsvis så önskar jag ju att umgås med familjen, men HUR man firar är inte speciellt viktigt, bara att man är tillsammans, barn och barnbarn.  I år kommer förmodligen inte barnbarnen att var här på självaste julafton( det gör faktiskt lite ont) men vi komnmer att ha “julafton” med dom en annan dag. Det är ingenting jag kan styra över, bara att gilla läget.

Sättet att bryta traditioner skulle kunna vara att ta en restresa till någon varmare breddgrad…..ja inte vet jag, det kanske sker nästa jul…. Verkara vara lättare sagt än gjort att bryta traditioner.

Ho hoo….

lyckopiller i all ära…men det är ju skillnad på lyckopiller och lyckopiller. Det finns lyckopiller i tablettform och ibland är det det enda som hjälper just då, men så finns det andra “lyckopiller” i annan skepnad i form av barnbarn och pissekräk Ibland behöver man  antingen det ena eller det andra, men man kan också kombinera. Jag kan inte säga vilket som är bäst, ibland behöver man prova både och, det beror ju på naturligtsvis hur man mår.  Nu har jag lämnat tablettvarianten bakom mej för ett bra tag sedan, så nu är det bara barnbarn och pissekräk som är mina lyckopiller. Jag blir glad bara jag tänker på dom. Man kan ju säga att jag är både farmor (till Ellipelli & Emilia) och mormor (till pissekräket Bruce). Nu har jag inte träffat dom på flera dagar, börjar få abstinens….

hörs i morr´n

I mitt yrke som sjuksköterska så vet jag hur viktigt det är med tystnadsplikt, jag tänker på det varje dag. Jag läste på aftonbladet att någon “papparazzifotograf” hade busringt till sjukhuset dit Kate middeltown hade tagits in då det upptäcktes att hon var gravid. Den personen hade i telefonen uppgett att de ringde från kungahuset, sköterskan lämnade ut uppgifter. Det slutade med att när sköterskan upptäckte sitt misstag så väljer hon att ta sitt liv, enligt polisens teori. Sköterskan var ca 24 år och hade småbarn. Hur ska man veta vem som vill ha uppgifer, på telefonen. Även om de uppger rätt personnummer, är det rätt att ge ut uppgifter? Hur svårt är det att få fram ett personnummer? Ska man helt enkelt ta bort telefontiden för anhöriga på sjukhusen? Många anhöriga ringer ju för att de är oroliga för sina kära, visst man frågar om patienten har gett den som ringer sitt godkännade, men hur kan man veta att det verkligen är så?

Hur som helst så tycker jag att det är ett bedrövligt slut på historien. Och… hur känns det för den “papparazzifotograf” som busringde, att ha en människas liv på sitt samvete. Vad det värt det?

hoppas att jag kommer med något mer upplyftande imorgon

Jahopp !

Nu har även jag hamnat i bloggträsket   Jag var på en mycket inspirerande föreläsning med Jacob Wissmar, (goggla honom, jag visst faktiskt inte vem han var). Efter att ha varit totalt ointresserad av att skriva och läsa bloggar, så blev jag faktiskt sååå inspirerad, så, ja, nu går startskottet. Johan menade att man kan åtminstone prova i 30 dagar, så det är precis vad jag ska göra.

Jag får väl se vad dessa 30 dagar kommer att ge, mersmak eller inte, det är frågan.

Jag har ju tidigare tyckt, att bloggare är en klubb för inbördes beundran, jakt på bekräftelse. Det är ju långt ifrån alla som är kända och har ett spännande liv. Jag är varken känd eller har ett amazing liv. Jag arbetar som sjuksköterska, ni hör redan där, inget hallelujhamomet, precis.

men… det är däri utmaningen ligget, att kunna skriva om händelser, som berör, på alla sätt och vis, jag vill att många ska kunna känna igen sig, och då menar jag ju naturligtsvis inte på detaljnivå, utan i ett större sammanhang.